Tolkning av rörelsemönster

Ingemar Karlsson, 2012

Inledning

Dag efter dag färdas vi genom livet med hjälp av rörelsemönster som vi sällan är medvetna om. Våra kroppar anpassar sig till dessa mönster, som i sin tur är anpassade till vår omgivning och allt det som vi behöver göra för att överleva. I samklang med våra rörelser pågår hela tiden en rad processer inuti vår kropp, exempelvis andning.

Andas utan hinder

Konsten att andas består mest i att rensa bort hinder. Hinder som vi själva har skapat genom felaktiga rörelsemönster.

Låt oss börja med att känna bröstkorgens rörelse under andningen. För att inte hindra denna rörelse krävs avspända (men aktiva) muskler i bröstkorgens närmaste omgivning, samt god rörlighet i ryggraden.

Med andningen som centrum kan vi utföra både enkla och komplexa rörelser, vilka präglas av ett pulserande flöde.

En av våra inbyggda funktioner (gäspreflexen) ger oss möjlighet att rensa lungorna efter en stunds inaktivitet. Samtidigt kan vi töja och aktivera de muskler som mest behöver det, medan vi känner kroppen vakna.

Tyngd och realism

Medvetenheten om möjligheter och risker har format alla självförsvarsmetoder som någonsin existerat, men också våra vardagliga rörelsemönster. Tänk bort en viss risk (t.ex. sparkar) och vi slutar skydda oss mot den. Likadant med möjligheterna: använd stolar att sitta på och vi förlorar mjukheten som behövs för att sitta på golvet.

Inledande träning av fallteknik sker helst med låg belastning, eftersom vår känslighet då är som störst.

Trygghet och öppenhet är viktiga faktorer just under inlärning, för att inte skapa rörelsemönster präglade av rädsla.

Efterhand ökas realismen i träningen, farten ökar och vi använder full kroppsvikt.

Hopptekniker innebär att vi för ett ögonblick saknar stödpunkt(-er). Både kraft och motkraft måste skapas inuti vår egen kropp. Den enda yttre kraft vi kan utnyttja är tyngdkraften.

En av huvudtankarna i kontaktimprovisation är att utforska just tyngdkraften, genom att leka med kontaktytor och dynamiken i rörelserna. Vi lär oss även att uppfatta individuella särdrag i sättet att dansa.

Möt individen

När vi ser en människa i stillhet, så ser vi kroppen enbart utifrån. En kropp i rörelse avslöjar däremot både sin konstruktion (skelettet) och sin funktion (musklerna). Invanda rörelser är undermedvetet styrda och innefattar en mängd olika muskler. Vid instruktioner att bara röra handen så används även axelpartiet (Evans s. 207) och vi kan inte utesluta att hela armen medverkar. Oftast ser vi därför inte funktionen hos en enskild muskel.

En undersökning av höftleden inkluderar utvärdering av patientens sätt att gå (Evans s. 772), vilket är svårt utan att hela kroppen sätts i rörelse. En annan möjlighet är att redan från början observera rörelsemönster för hela kroppen. Välj några representativa vardagsrörelser:

• gå, golv/trappa

• sätta/resa sig, stol/golv

• på/av skor/jacka

och träna sedan din observationsförmåga närhelst då får lust. Det finns alltid mer att upptäcka.

En första uppgift för observatören är att söka uppfatta vilken grad av osymmetri som föreligger, eftersom den fullständigt symmetriska kroppen inte existerar (ens i läroböckerna, jfr Evans s. 786). Belasta gärna symmetriskt för att studera kroppens reaktion, men träna asymmetriskt för att uppnå bästa resultat (Coulter s. 228).

Tänk på att alla observationsvinklar kan ge användbar information.

Kunskaper i anatomi hjälper oss att analysera hur andra människor rör sig, men förståelse kommer först med egna erfarenheter av samma aktivitet.

Källor

David Coulter (2001) ANATOMY OF HATHA YOGA

Ronald Evans (2009) ILLUSTRATED ORTHOPEDIC PHYSICAL ASSESSMENT